Till Viggo:

Det finns inte en millimeter av ditt ansikte jag inte har pussat
Inte ett hårstrå på ditt huvud jag inte har smekt
Jag hoppas att det aldrig kommer finnas ett skratt jag missat
Och inte en kram jag inte hann med
Du är mitt allt lilla barn
Du är kärlek för mig

Hej.

Sorg och lycka.

Häromkvällen fick jag ett litet lyckorus som snabbt slog över till sorg och saknad. Det är lite skrämmande hur känslor kan härja hur de vill i kroppen. Jag hade precis lagt mig till rätta i sängen med en bok när Knyttets små fötter kikade upp mellan spjälorna på hans säng. Det var så sött att det sög till i bröstkorgen av kärlek och stolthet över att ägaren till de där små fötterna, var samma lilla knytt som har skapats i min mage.

Sekunden senare så slog det mig att varken min far eller min farmor någonsin kommer att få träffa det här lilla knyttet. Aldrig få se vilken underbar liten människa han håller på att bli. Så orättvist livet kan vara. Hur svårt det kan vara. Att inte få dela sin lycka med alla man älskar mest. Man får nöja sig helt enkelt. Med dem man har kvar. För de är också underbara. Inte lika många bara.

Men jag tror och hoppas att de är med oss ibland. Det känns så. Man kan få lite vinkar liksom. Även om de där vinkarna bara är inbillning så finns de där. Och gör det lite lättare.

Snart är det jul!

Tydligen. Julkalendrar, julstjärnor, julskum och julmust. Hinner inte chokladen i julkalendrarna bli dålig innan december? Kanske inte. Tackar för julmusten i alla fall. Gott gott gott.

Skäms lite.

Häromdagen blev jag lite arg. Eller väldigt arg. Helt otroligt skitförbannad. Inte helt i onödan men ändå lite överdrivet. Jag blev arg på en grupp högstadiekillar. Med mopeder. Jävla mopeder.

Jag var lite elak mot de här skitungarna. Som sagt inte helt i onödan men lite överdrivet. Jag hade kunnat visat det på ett lite finare sätt. Mycket finare kanske. En av killarna körde upp och ner för en backe utanför skolan som jag går förbi på väg till stan. Han försökte varva sönder sin moped tror jag. Varje gång han körde förbi vaknade Knyttet som sov i sin vagn. Det kokade mer och mer i mig för varje gång han körde förbi. Till slut stannade han vid ett gäng killar som stod lite längre fram på vägen. Precis när jag passerar killarna drar han iväg med sin moped från helvetet. Just i det ögonblicket kokar det över total och jag säger "fittungar" lite för högt. Det var inte meningen. Det bara slank ut när det bubblade över. Två av killarna tittar lite förvånat på mig men jag är redan så förbannad att jag inte ens slås av tanken att förklara mig. Jag bara går vidare. Då är det någon av killarna som hoppar sönder en sån där liten tetrapack med MER eller något i den stilen. Det smällde så högt att det kokar över igen och jag vänder mig om och pekar finger.

Jag skäms riktigt, riktigt mycket. De är ju bara småkillar och jag ska föreställa vuxen. Men som vuxen kan jag också tycka att det är andra vuxnas ansvar att lära sina barn att visa respekt för människor. Kanske förklara att små barn blir rädda om man försöker köra sönder en moped en meter ifrån dem.

Jag har en liten svacka. Livet är ointressant för tillfället. Kan inte komma på något roligt att skriva om. Hoppas ni tolv trogna läsare kan förlåta mig.

En vacker höstdag i spökstaden.

Idag gick jag och knyttet på en liten promenad genom vår lilla stad. Knyttet somnade ganska snabbt på sin lilla fårfäll i sin knallröda vagn. Jag spatserade genom staden i jakt på en bänk som nåddes av de sköna, varma solstrålarna. Jag hittade många bänkar men alla stod övergivna och sorgsna i den kyliga skuggan. Jag träffade ungefär dubbelt så många bänkar än vad jag mötte människor. Det är så i den här staden. Kärnan består av fler bänkar än personer. Det kan ju vara bra. Om man inte vill slåss om sittplatser.

Tanken var att jag skulle passa på att läsa ut min bok och få lite sol innan Knyttet vaknade. Till slut fann jag den där bänken i alla fall. Jag snodde den precis framför näsan på en liten tant. Hon blev nog lite snopen när hon kom fram till sin favoritbänk och upptäckte att den var upptagen. Godhjärtad som jag är bjöd jag in henne till min bänk i tron att hon bara ville sitta där, i tysthet och njuta av den underbara höstsolen. Men det var en pratglad liten tant. I en kvart babblade hon om alla meningslösa saker hon kunde komma på. Söt och glad var hon så jag lät henne babbla på och nickade och log på rätt ställen. Knyttet vaknade alldeles för tidigt. Det var kanske mer spännande att lyssna på tanten än att sova, vad vet jag. Det slutade med att jag hann öppna min bok och läsa två meningar. Sen fick vi gå och dricka kaffe istället. För Knyttet tycker inte att det är så roligt att titta på mig när jag läser. Han tycker att det är roligare att äta avokado och titta på mig när jag dricker kaffe. Och det brukar bli han som får sin vilja igenom.

"Smygreklam"...

... utan smyg. Skulle jag vilja göra. För restaurang borgmästargården i Ronneby. Den ägs av min systers sambo och två av hans vänner. Mycket fina killar.

Jag lovar att ni inte hittar godare mat i Ronneby. Jag tror att ni inte hittar bättre i hela Blekinge. Men det kan jag inte lova. För jag har inte provat alla matställen i Blekinge.

De försöker dessutom i så stor utsträckning som möjligt använda närproducerade och ekologiska råvaror. Så om ni nu ändå ska ut och äta så offra en ynka tjugolapp eller två extra för att få lite finare mat. Mycket finare mat. Underbar mat!

Jag orkar inte...

...komma på något fint eller roligt eller argt att skriva om. Jag orkar bara äta choklad och gråta till serier på tv. Jag har ägglossning. Snyft.

-Jag är döden.
-Har du kommit för att hämta mig?
-Jag har redan länge gått vid din sida.
-Det vet jag!

Trött...

... men inte bryr sig knyttet om det. Han har fullt upp med att snora. Inte en tanke på att hans mamma kanske vill slappa lite. Men vem kan klandra honom. Jag misstänker att jag inte hade den minsta respekt för min mors behov när jag var ett litet knytt.

Råkade titta lite på Paradise Hotel idag. Det ångrar jag bittert. Var hittar de människorna? Finns det såna idioter på riktigt? Jag blir rädd. Idioträdd. Skulle man kunna kalla det.

Lite bitterhet:

Jag avskyr amerikanska kärleksfilmer. Alla är så perfekta att man vill spy. Männen är snygga, kärleksfulla men inte toffliga, händiga, vältränade, smarta och lagom spydigt roliga. Lite som en helig graal fast en man istället. Om ni förstår vad jag menar. Kvinnorna är nästintill lika ouppnåeliga. Snygga och så smala att deras hunkar kan lyfta dem på ett finger. Försynta men ändå passionerade. Hur fan funkar det? Finns det såna här människor på riktigt? Och hur skulle man klara av att vara tillsammans med en sån utan att få självmordstankar?

Jag har väl själv lite för höga krav på andra människor för mitt eget bästa. Men jag kan inte bara nöja mig. Jag kommer nog inte nöja mig förrän jag är död. Men någon amerikansk kärleksfilm vill jag då rakt inte ha ändå. Jag vill vara mänsklig. Inte en docka.

Tänder!

De två första av knyttets tänder tittade upp igår. Det tog ett tag innan jag förstod vad som var på gång och när det klickade i mitt huvud hade Knyttets mun redan två vassa gaddar som tittade fram. Kanske inte så konstigt att det tog tid att förstå då men även här bara fått höra skräckhistorier. Jag räknade med en vecka utan sömn på grund av skrikattacker, diarré och febertoppar. Lite gnälligt var det och lite mer vridande i sängen och lite mindre matglädje men långt ifrån vad jag hade förväntat mig.

En annan sak som slog mig är hur sjukt det är det där med tänder. Inte själva tänderna men hur de kommer fram. Man undrar ju hur något så hårt som tänder kan växa. Det är ganska absurt. Men tur är det väl. Annars hade man kunnat glömma kotletter och morötter.

Glad blev jag i alla fall. Nu börjar han bli stor. Mitt lilla charmtroll.

Som alla vet så måste man ju borsta sina tänder!

Små glädjeämnen.

Har ju varit på lite dåligt humör idag och då kan det hjälpa lite att titta på såna här bilder:








Kunde tyvärr inte komme på hur man vände på bilderna trots att jag tror att jag har gjort det förr...

Är lite nere och bitter idag. Har i alla fall blivit bjuden på underbar lunch. Det är det enda vettiga jag gjort idag. Förutom när jag skulle sätta mig i snäckebacken och läsa lite medan Knyttet sov. Men då blev jag bortkörd av ett par pundare. Skoj.

Att vara mor...

... är otroligt nog mycket lättare än vad jag trodde att det skulle bli. Han är så snäll min son. Han sover oftast när han ska och äter när han ska och är överhuvudtaget ganska lätt att ha att göra med. Pepparpeppar det kanske blir värre. Bara väntar på att det ska vända. Väntar på tidiga morgnar och matvägran.

Det man fick höra under graviditeten var ju i stort sett bara hur jobbigt det skulle bli. Hur jag för alltid kunde glömma sömn och rena kläder. Jag vet inte vad det beror på. Är det svårare att prata om det som är bra? Vill man "varna" och hellre ge en blivande mamma låga förväntningar? Det var ju inte mycket av det jag fick höra som stämde. Av förlossningen hade jag väntat mig en nära-döden-upplevelse och visst var det fruktansvärt men särskilt nära döden, det var jag då rakt inte. Efter detta var det ju de jobbiga blöjbytena, sömnlösa nätter och ömmande bröst som väntade. Jag kan inte påstå att någon av de sakerna har stört mig mer än vid enstaka tillfällen. Visst har jag också upplevt dagar då Knyttet inte var särskilt dyr i mina ögon men långt ifrån gratis har han hållt sig i alla fall.

Mycket värk får man utstå dock. Värk i hjärtat. Lycklig värk och orolig värk om vartannat.

Varför...

... är alltid den ena strumpan utochin?
Varför är alltid hälften av skåpen och lådorna i köket öppna?
Varför står aldrig skorna i skohyllan?
Varför får inte mina böcker plats i bokhyllan?
Varför måste min näsa vara igentäppt hela tiden?
Varför tar godiset alltid slut för snabbt?
Varför är vi människor så själviska?
Varför tar bra böcker slut alldeles för snabbt?
Varför måste man fundera så på meningslösa saker?

Rumpnisse med mustachsalva.

En förkyld kille igen. Men lika glad för det. Hur skulle man kunna låta bli att älska den här lilla rumpnissen?

Follow my blog with bloglovin

Svampskogen

Igår var Viggo hos sin pappa nästan hela dagen så då passade jag och mor min att gå ut i skogen för att leta svamp. Vi hittade massor. Inga vi skulle vilja tugga på dock. Det var skönt att få strosa runt i en fin höstskog i alla fall. Ser fram emot nästa höst när Viggo kan följa med och leta svamp. Nu får han inte för han är alldeles för tjock för att bli omkringburen.


Ingången till svampskogen. Lite läskigt?

Huggorm?
Hrmm?


När Viggo kom hem fick jag en massa pussar. Eller pussar kanske man inte kan säga men något i den stilen. Han sliter tag i ens öron och försöker få in så stor del av mitt ansikte som möjligt i sin mun. Lite blött men ganska gulligt ändå.

Mardrömmar...

...hade jag inatt. Jag drömde att det, helt plötsligt, kom en meteorskur mot jorden. Jag såg de vackra meteoriterna med sina långa vita svansar täcka hela himlen och kände hur jorden skälvde när de slog ner runt omkring mig. I ren panik bara stod jag där och bad om att bli skonad så att jag kunde ta mig till mitt knytt. Som tur var så vaknade det det där lilla knyttet då och räddade mig från min dröm. Han är min lilla ängel.

Det märkligaste med den här drömmen var nog att när jag kände hur meteoriterna slog ner i marken och började inse att jorden kanske skulle gå under så tänkte jag " men det är ju inte 2012 än", Sjukt. Jag är ganska rädd för att jorden ska gå under då på riktigt. Jag inser ju självklart att det egentligen är ganska absurt att gå runt och tro på något sådant. Lite som att tro att alla datorer skulle krascha vid millennieskiftet. Men jag är rädd för mycket nu för tiden. Det är inte lätt att vara mamma. Som jag nämnt tidigare så är det inte lätt att bära sitt hjärta utanpå kroppen.

En annan sak som slog mig när jag vaknat var hur konstigt jag tänkte i drömmen. Normalt sett så har man ju massvis med tankar samtidigt och andra tankar som analyserar de tankar man har samtidigt som man har dem o.s.v. Ja ni förstår vad jag menar. I drömmen så tänkte jag bara en tanke i taget och runt den tanken var det tyst. Lite som i filmer när man får höra en av karaktärernas tankar. Jag undrar om det alltid är så när man drömmer men jag inte har uppmärksammat det förrän nu eller om det bara var i just denna dröm. Tyvärr drömmer jag inte så starka drömmar nu för tiden så det lär väl dröja ett tag innan jag har ett svar på det. Vi får väl se när det kommer helt enkelt.

För övrigt...

...så känns det som om jag köpt en onödigt stor säng till det här trollet.

Ett glatt men trött litet knytt. Är nog en förkylning på gång igen. Jädrar. Men det kan jag ju inte skylla på kapitalisterna i alla fall.

Jädrar...

... så ont jag har i tänderna och käken. Har av någon outgrundlig anledning börjat med att bita ihop stenhårt när jag sover så jag vaknar med värk och nästan kramp i käkarna.

Låt tandvården ingå i den vanliga sjukvården nån gång då! Jävla kapitalister! Allt är ert fel! Ni djävulens avkommor!

Gnälla bör man annars dör man...

... eller kanske inte dör men ganska nära i alla fall. Gnäll är bra för själen, i lagom mängd. Man behöver få ut det där ibland. Om man bara går runt och är lycklig och aldrig funderar på varför saker är som de är så är det nog inte långt ifrån mental död. Om man bara finner sig i allt. Hur ska man kunna vara lycklig på riktigt om man aldrig är olycklig? Hur ska man kunna vara lycklig på riktigt om man aldrig är olycklig och hur ska man kunna vara olycklig om man aldrig retar sig på något? Visst kan mitt gnällande gå överstyr ibland men jag gillar det. Jag gnäller för att jag bryr mig.

Det är så svårt...

... det här med politik.

Det är märkligt hur olika människor är. Jag har ingenting emot människor som tycker annorlunda än mig och man ska givetvis få rösta hur man vill utan att bli hotad, misshandlad eller hånad för det. Jag tycker absolut inte illa om en människa pga av vad han eller hon har röstat på, däremot kan jag tycka illa om deras åsikter. Jag vill ju givetvis, precis som alla andra, att de runt omkring mig ska tycka som jag i såna här stora frågor eller åtminstone förstå varför jag tycker som jag gör och kunna förklara varför de tycker som de gör.

En annan sak som är väldigt märklig är hur upprörda människor blir över hur SD behandlas. Många blir rent av förbannade när SD kallas rasister men ingen reagerar när man kallar vänstern för kommunister eller högern för kapitalister. Märkligt. Självutnämnda martyrer är ord som med all rätt ofta används om SD. Man kan just undra hur många röster de hade fått om de hade varit med i alla debatter på TV. Betydligt färre gissar jag då de förmodligen inte har några som helst lösningar på Sveriges problem. Det är lätt att slänga ur sig en massa påståenden när man inte behöver stå till svars för dem.

Jag delar mer än gärna med mig av den välfärd vi har i Sverige. Det finns visserligen mycket som skulle kunna göras bättre men vi har det otroligt bra här. Men det är få som kan nöja sig. Alla vill ha det bättre även om det är på andras bekostnad. Uttrycket "våra egna" är det värsta jag har hört. Vi är lika mycket människor allihop. Det tycker jag iaf. Sen får ni tycka vad ni vill.

Snart bor vi i U.S.A

I alla fall om de där moderaterna vinner valet. Vilket de säkert kommer göra. Sverige kommer sakta förvandlas till ett land som liknar U.S.A. Sorgligt. Ett land där kapitalismen och egoismen styr. Vem bryr sig om de som inte har pengar? De som är sjuka? Hoppas att Reinfeldt blir kroniskt sjuk så han får smaka på sin egen medicin. Har en väldig ångest inför det här valet. Vill inte att min son ska behöva växa upp i ett sådant samhälle.

Förolämpningar.

Jag har väldigt svårt att hantera när folk beter sig illa. Svårt att ha överseende med människors misstag. Särskilt när de upprepas gång på gång. Förmodligen gör jag rätt i att inte ha något överseende när en person gör bort sig på samma sätt för tionde gången.

Vid dessa tillfällen blir jag väldigt irriterad och vill ju hitta ett ord som beskriver hur jag känner inför personen just då. Ofta så är det första ordet som dyker upp i huvudet "utvecklingsstörd". Då slår det mig att jag inte har något alls emot utvecklingsstörda personer. Det vore ju riktigt dumt att använda som en förolämpning då det, enligt mig, inte är någon.. Det är alls inget fel i att vara utvecklingsstörd. Egentligen skulle det vara en ren förolämpning mot dem som faktiskt är utvecklingsstörda att använda det ordet som en förolämpning mot någon som har långt mycket sämre inlärningsförmåga än alla utvecklingsstörda personer jag har arbetat med.

Så varför är det det ordet som dyker upp i huvudet? Det måste sitta djupt inpräntat i skallen att det skulle vara en förolämpning. Förhoppningsvis så kommer det att sluta användas som en förolämpning mer och mer i och med att vårt samhälle utvecklas och vi får större förståelse för människors olikheter och vi förstår att bara för att man har en utvecklingsstörning behöver det inte betyda att man är dum i huvudet. Å andra sidan får ju Sverigedemokraterna fortfarande stöd nu inför valet och det visar ju hur långsamt förståelsen för varandra och empatin utvecklas i det här samhället. Väldigt, väldigt långsamt. Men man kan väl inte annat göra än att hålla tummarna för mänskligheten och ge fan i att kalla folk för utvecklingsstörda när de egentligen bara är dumma i huvudet.

Min syster tyckte att det såg ut som att Knyttet berättade något väldigt spännande i förra inlägget. Vad kan det vara han försöker berätta? Förslag?

Har inget vettigt att skriva. Bjuder på några bilder istället. Sånadär Knyttet kommer bli väldigt upprörd över om han skulle få nys om dem när han kommit upp i tonåren.

För övrigt börjar vi bli friska igen. Det är mycket lättare att vara sjuk och att bli frisk när man inte röker längre!

Så här börjar vi dagen. Jag vill ju gärna kunna äta en macka i lugn och ro så jag bullar upp med leksaker så att Knyttet har att göra en stund.

Det roliga med leksaker är, enligt Knyttet, att en efter en brutalt slänga dem över kanten. Egentligen gör Knyttet inte så för att vara elak. Han har bara inte förstått vad det innebär att bli slängd över kanten.

Den här stackaren blev hängande halvvägs. Frågan är ju vilket som är värst, att hänga eller slå i golvet?

Kanske förstår Knyttet trots allt att det inte är roligt att hänga så där för här gör han ett tappert försök att rädda den lilla stackaren.

Huruvida han bryr sig det minsta om stackarna som hamnade på golvet, har jag inte en aning om.

Knyttet mår inget bra idag. Aj i magen och snor i näsan. Själv var jag nära att förlora förståndet. Efter en och en halv timmes hysteriskt skrikande. Nu är det bättre. Men snoret det rinner fortfarande.

Igår läste jag nån artikel, skriven av någon bitter människa som menade att föräldrar inte alls var lyckligare än vad de varit innan de blev föräldrar. Hur kan hon veta det?

Man kan ju fundera på hur man ska definiera lycka. Det är inte lätt. Man kan inte alltid vara lycklig. Alla har svackor. Man måste helt enkelt acceptera det. När man väl har accepterat att man inte alltid kan vara lycklig kanske man till och med blir lite lyckligare?

Sen jag blev förälder har mycket ändrats. Jag känner mig ofta ensam och övergiven. För första gången i mitt liv oroar jag mig för döden. Jag vill ju inte lämna honom. Jag har blivit mycket känsligare på alla vis. Jag bryr mig mycket mer om världen än vad jag gjort förr. Far illa av andra människors egoism och okänslighet. Jag gråter mycket mer än förr och vissa kvällar när Knyttet inte alls vill sova känns det som att jag ska förlora förståndet totalt.

Trots detta så finns det stunder som jag inte skulle byta bort mot allt i hela världen. Att få se honom le bara av att se mitt ansikte. Hur hjärtat hoppar till och sprudlar av glädje när jag tittar på honom ibland. Aldrig har jag älskat någon eller något så mycket. Så mycket att det gör ont. Jag skulle inte byta mitt föräldraskap mot något i hela världen. Det måste väl betyda att man trots allt det jobbiga är mycket lyckligare? Jag tycker i alla fall det. Sen får ni tycka vad ni vill.

Alla är vi lika.

Alla har vi en gång öppnat våra ögon en första gång.

Alla har vi varit alldeles nya, små, ömtåliga och (nästan alla) legat där i våra mödrars varma, skyddande och kärleksfulla famnar.

Alla har vi likadana hjärtan som slår och slår för att hålla våra likadana kroppar vid liv.

Alla har vi likadana hjärtan som värker likadant när vi förlorar något vi håller kärt.

Hjärtan som borde få vara ,men inte alltid är, fyllda av värme och kärlek.

Minnen.

Igår skulle jag börja läsa en ny bok. Fast den var ju inte ny. Det var en bok jag valde ut ifrån pappas bokhylla efter att pappa gått bort och inte längre hade någon användning av sina böcker. (Fast vem vet, kanske sitter han och läser över axeln på mig.) När jag öppnade boken så slog lukten av pappa över mig. Eller egentligen inte pappa, utan snarare av hans lägenhet. Nån slags blandning av rök och pappas egen doft.

Hursomhelst översköljdes jag av gamla minnen när jag kände doften. Jag minns vårat hus i Kuggeboda och den lilla toaletten på övervåningen som vi sa va pappas. Mest för att han satt där varje kväll och rökte och läste "Mad". Om han ens behövde sitta på toaletten egentligen vet jag inte. Men det gjorde han. Jag antar att det var hans lilla paus. En paus från fyra hysteriska barn. Då kanske det är skönt att sitta på en toalett med en cigarett, en tidning, ett litet askfat och ett litet fönster på vid gavel. Sitta alldeles för länge. Tills benen har somnat.

Minnen är märkliga. Som en hög hopknycklade post it-lappar fästa i olika snören som sinnena drar i.

Hej

Jag orkar inte skriva så mycket. Jag har annat för mig. Livet tror jag det kallas. Det blir inte lika fullt med överbliven tid när min lilla lillasyster är hemma. Knytter säger puss iaf. Jag också. Puss puss.

En liten, liten tant...

...gick framför mig idag. Liten, rynkig och med en sjal runt huvudet. Hade yoghurt-turken (greken?) varit gift hade hans fru sett ut som henne. Det som var så märkvärdigt var att hon hade raggsockar och trätofflor.

Vem fan går omkring med raggsockar när det är så varmt att man helst hade varit naken?

Sova.

Idag fick jag sovmorgon. Knyttets far kom och hämtade honom halv sju då han hade vaknat. Knyttet alltså. Pappan fick vi väcka. Det är ju skönt med sovmorgon men varje gång jag vaknar till och inser att knyttet inte ligger i sin säng får jag ångest. Det är ju det där med hjärtat utanpå kroppen. Blir ju ännu värre när hjärtat inte ens är i närheten. Hur ska jag kunna skydda det då?

Han har ju sovit väldigt oroligt de sista nätterna det där knyttet. Man märker verkligen hur beroende man är av att få sova bra för att fungera. Att bli väckt så gott som varannan timme hela nätterna är ingen höjdare. Då är man knappt människa efter några dygn. En enda gång sen knyttet kom ut, har jag sovit mer än fyra timmar i sträck. Men det är mitt eget fel. Som hellre sitter och läser bloggar och spelar konstiga spel på kvällarna än att lägga mig klockan åtta.

Jag hoppas i alla fall att den här sömnsvackan ska gå över snart. Vill kunna vakna någorlunda pigg o gla.

Dåligt med stjärnfall.

Igår kväll satt jag på balkongen en stund, i hopp om att få se ett stjärnfall. (Det skulle tydligen vara gott om det inatt.) Jag började med att stå lutad ut över räcket, för att kunna se så stor del av himlen som möjligt och därför öka chanserna att få bevittna det jag var ute efter. Efter en liten stund fick jag dock ont i nacken (av uppenbara skäl) och satte mig ner på en av brassestolarna som pryder min balkong.

Jag fick aldrig se något stjärnfall. En liten satellit såg jag i alla fall smyga sig fram över himlavalvet. Det slog mig att det ultimata hade varit att få se ett stjärnfall krascha in i satelliten. Jag följde den därför med blicken ända tills den försvann ut i mörkret, men det kom aldrig något destruktivt stjärnfall.

Jag gick besviken in igen i hopp om att denna natten skulle bjuda på mer sömn än den förra. Det gjorde den. Så pass att jag kan sitta här och skriva en massa meningslöst dravel om stjärnfall istället för att vila middag med Knyttet.

För lite...

...gnäll på sistone!

Förvisso har jag bestämt mig för att, i den mån det går, sluta gnälla. Men ibland måste man.

Ofta när jag gnäller handlar det om hur människor hanterar svenska språket. Så även denna gång.

"Bebis" är inget namn. Man kan inte säga "bebis är hungrig" eller "bebis har bajsat". Det är fruktansvärt. Jag blir så irriterad att jag gnisslar tänder när jag hör någon göra det. Ska man tvunget kalla ungen för bebis så heter det bebisen eller en bebis. Ännu värre är när man stavar bebis med ä. Då är det nästan så att jag sprängs.

Nästa irritationsmoment idag är människor som säger/skriver "vad göra". Ni missade visst några ord. Men det kanske är för ansträngande att slänga in ett "ska man". Eller?

Men som sagt, jag ska försöka sluta gnälla. Jag har kommit en ganska bra bit och har vid flera tillfällen bara hållt min käft, fast jag egentligen velat yttra mig om människors dumheter. Kan ju passa på att säga att jag själv aldrig har inbillat mig att jag inte gör några dumheter. Jag är väl medveten om att jag inte är perfekt och hade behövt en hel del justeringar. Men jag lider mer av andras dumhet än min egen.

Fortfarande onsdag.

Men ack vilken fin onsdag. Min nya spis är levererad och installerad. Nu står den och glänser i köket. Kläderna som jag hade beställt blev levererade de också. Det är precis vad som krävs för att göra en uttråkad muminmamma glad.

Nu blev det visst onsdag.

Helt oväntat. Dagarna bara rinner förbi när man är mammaledig. Just nu spenderar jag det mesta av min lediga tid till att läsa igenom "Korvasbloggen" (http://blogg.aftonbladet.se/korvasson). Så mycket fritid har jag. Med fritid menar jag den tiden då Knyttet sover eller är hos sin pappa. Det gäller ju att roa sig själv så gott man kan.

Nu är jag väldigt hungrig, men eftersom jag har haft fullt upp med korvasbloggen har det inte blivit något handlat på ett par dar. Så nu är brödet slut. Jag blev dock lovad frukost på stan med två av mina vänner men de verkar inte ha vaknat än. Så nu får jag ta vad jag har. Frukosten blir en banan och lite kaffe.

Mer vill ha mer.

Nu när jag kan se hur många besökare min blogg har blir jag både glad och besviken. Med över 40 besök igår och 40 besök idag borde ju någon finna något värt att kommentera? Jag har ju fått bekräftat att bloggen blir läst, men undrar ju då varför ingen tycker något om den? Är den helt ointressant? Ni kanske bara kom hit av misstag?

Den som kommenterar mest är ju utan tvekan min mor. Hon verkar dessutom vara stolt över mig då hon måste se till att alla förstår att det är just min mor som skriver genom att signera sina kommentarer "mamma". Men som ni kanske förstår så är jag en människa som kräver väldigt mycket av allt hela tiden. Speciellt behöver jag mer bekräftelse än vad min mor kan ge mig. Oavsett hur stolt hon är.

Varför?

Ska jag alltid lyckas få grannar med fruktansvärd musiksmak? Thomas Ledin, Bon Jovi, Lena PH. Tre artister jag trodde bara lyssnades på med stor sarkasm. Men tydligen inte. De verkar vara populära. I mina trappuppgångar i alla fall.

Själv har jag helt och hållet oklanderlig musiksmak. De som inte tycker om min musik är utan tvekan såna som lyssnar på Lena PH. Och deras åsikter om musik är värda lika mycket som en flugbajs för mig. Såvida inte flugbajsen är gjord i guld. Då är den värd mycket mer. Trots sin storlek. (kan man säga: sin storlek till trots?)

Underbara morgon.

Skulle jag kunna säga med lite ironi i rösten. Men det hör ju inte ni.

Den började med att knyttet vaknade alldeles för tidigt. För tidigt enligt mig då, inte knyttet. När vi sedan hade varit vakna en och en halv timme var det dax för mat. Knyttets mat då alltså. Det gick inte bra. Den första flaskan spillde jag ut över hela diskbänken. Det andra försöket innehöll frusen bröstmjölk som skulle värmas på plattan. När den nästan var färdig upptäckte jag att hälften hade läckt ut i vattnet. Måttligt roande. Till slut gav jag upp och blandade varmt jäkla vatten med den sabla ersättningen.

När sånt här händer min mamma så skriker hon förtvivlat och undrar varför sånt bara händer henne. Jag skriker jag med, men skulle inte för en sekund inbilla mig att detta bara händer just mig. Jag misstänker att de flesta klantar sig och tappar muggar på tårna o.s.v. Hur skulle världen annars se ut? Jag tror att mänskligheten hade varit bra mycket lugnare och mer harmonisk om lagen om alltings jävlighet hade lämnat jorden.

Nu sover knyttet lugnt igen i alla fall och jag ska strax göra desamma.

Fy vad det luktar.

Om mina sopor. Som står i hallen och väntar på att knyttet ska vakna. Det är hårt när man inte ens kan gå ut med sina sopor när man vill. Så är det att vara ensamstående och småbarnsförälder tydligen. Fördelen är ju att jag bara har mig själv och mitt knytte att tänka på. Ingen annan som behöver uppmärksamhet. Knyttet har ju sin pappa också som tänker på honom. Han har alltså två människors odelade uppmärksamhet. Det kommer nog bli ett emotionellt bortskämt knytte. Med en mamma som sitter och väntar på att han ska vakna så att hon kan gå ut med soporna som står och stinker i hallen.

Ljuger internet?

Jag har alltid trott att allt man läser på internet är ren sanning. Allt! Men nu, när jag har installerat min sån där besöksräknare så märker jag ju att så inte är fallet. Den vill påstå att den med hjälp av besökarnas ip-adresser kan visa mig var besökarna befinner sig. Men den ljuger. Ljuuuuger! Den visar att jag har haft besökare från Sveriges alla hörn. Konstiga hörn, typ trollhättan. Men inte en endaste liten en ifrån Blekinge. Jag vet att jag har haft besökare från Blekinge. Både min mor och min syster. Så den kommer inte undan med dessa osanningar. Jag ska aldrig mer lita på något eller någon. Speciellt inte internet. Så det så.

Oj, oj.

Har kämpat med att få en "räknare" så att jag kan se hur många besökare jag har här. Jag tror att jag lyckades. Vi får väl se. Även om jag lyckades kanske jag önskar att jag inte gjort de. Om jag inte får några besökare vill säga. Ja det får bli ett morgondagens huvudbry för nu orkar jag inte mer. Grannen tyckte att det var helt okej att spela Bon Jovi från fyra till sex inatt. Det tyckte inte jag. Sömnbristen är verkligen påtaglig idag. De kanske ni märker nu när ni försöker förstå vad jag vill få fram. Men jag vet inte. Godnatt.

Förresten...

...så måste jag ju berätta om mitt hjärtas leende. Hur han inte riktigt har lyckats koordinera det än. Först åker ena mungipan upp för att försiktigt följas av den andra. Underbart. Värre är när han kiknar av skratt. Då hinner inte ens mungiporna upp utan munnen får bara öppnas på vid gavel för att släppa ut halvtjuten och "kluckandet". Kan man låta bli att le åt det, då har man inget hjärta. Varken inuti eller utanpå.

Om mitt hjärta.

Som min visa mor sade så är följden av att bli förälder att man bär sitt hjärta utanpå kroppen resten av livet. Det blir svårt att skydda. Men också mycket lättare att pussa och krama.

Mitt hjärta, eller knyttet, har börjat få lite rutiner nu. Varje morgon vaknar han klockan nio. Det börjar med att han ligger och sparkar allt han kan med benen en liten stund, och jag hoppas innerligt att han bara drömmer lite och ska komma till ro strax igen. Men det gör han inte. Efter en stund slår han upp sina små himmelsblå ögon. Man vet aldrig om han kommer att vara glad eller arg. Han kan ju vakna på fel sida han också. Argheten brukar gå över ganska snart som tur är. Då kikar han på sin mamma med sina himmelsblå ögon och säger, tjchioiii hiii iiiih oooooh eeee. Då brukar jag svara med ett leende. Det uppskattar han. Att få bli bekräftad med ett leende. Men vem gör inte det? Sen ligger vi kvar och myser lite och pratar lite. Det är den tröttaste men finaste stunden på hela dan. Det tror jag att vi är överens om, mitt hjärta och jag.

Det kliar i halsen...

... måste betyda att det är mycket viktigt där nere som vill komma ut. Vill bli sagt. Mycket viktiga saker. Men de får vänta. Får bubbla lite i taget.

Lyckligt lottad.

Spenderar en del tid på att gnälla och grubbla över allt det dåliga. Tills det plötsligt går upp ett ljus. Minns hur lyckligt lottad jag är. Hälsan har jag. Föddes i ett land där man har många bra förutsättningar. Och framför allt så har jag ett litet knytte. Ett knytte som kom till världen hel och frisk. Det bästa jag vet är när jag tar upp knyttet och han kramar min hals med sina små, mjuka men starka armar. Det bästa jag vet är något jag får uppleva varje dag.

Men efter ett tag glömmer man hur lyckligt lottad man är ändå. Och gnäller lite till. T.ex. så retar det mig väldigt mycket att min mus får för sig att dubbelklicka hela tiden, fast jag inte har sagt att den ska göra det.

Meningslösa funderingar...

Varje gång jag byter toarulle upptäcker jag att någon för väldigt länge sedan har målat "pinnen" glittergrön. Varför? För att det ska vara roligt att byta toarulle?

Längtar...

... efter vinter. Kyla. Att få vakna och krypa ner ännu längre under duntäcket. Att pulsa runt i snön. Att dricka varm choklad. Att ha raggsockar och stora koftor. Inte ens åskan hjälpte mot denna värmen. Orkar knappt mer. Håller på att bli galen tror jag. Ni får tycka vad ni vill men jag avskyr ta mig fan sommaren.

Min mamma säger att hon tror att jag är svårmjölkad. Jag ska nu döpa om mig till Rosa, måla svarta prickar på torson och gå ner till kohagen och ställa mig där. Får se hur det går.

Tänkte lite på hur jobbigt det är att folk som är tröga tror att alla andra är tröga, och att folk som inte är tröga ändå tror att alla andra är tröga.

Jag ska bli...

...konstnär. Eller författare. Eller uppfinnare. Eller kanske lite vad som helst där man kan bestämma sina arbetstider själv. Skulle helst slippa jobba mer. Skönt att vara mammaledig. Fast jobbigast av allt kanske inte är arbetstiderna utan ovissheten. Det är svårt att inte ha någon fast anställning.

Ska bara klaga lite till på värmen också nu när jag ändå är igen. Smälter bort snart. Men det är himla mysigt att sitta här på balkongen mitt i natten trots allt.

Knyttet hälsar!

Hua

Nu är det ta mig fan alldeles för varmt! Och jag klagar hur mycket jag vill! Jag älskar vintern, hösten och våren. Orkar knappt med det här. Och stackars lilla Knyttet. Han mår inte alls bra när det är så varmt. Bara sover och sover och sover. Längtar verkligen efter en sval, regning, orange höst.

Nu är det säkert många som blir arga men...

...jag har funderat lite på det här de kallar livet. Mest brukar jag fastna på hur själviska alla verkar vara. Hur kan man tycka att man äger ett land? Hur kan man tycka att det bara är svenska barn som ska få vara trygga, få mat och ha tillgång till ett hem varje dag? Jag kanske har missuppfattat allt, men det verkar vara många som anser att man inte ska få hjälp om man råkar komma från ett krigshärjat land.

Jag tycker att vi som har haft lyckan att födas i Sverige ska vara jävligt tacksamma. Vi kunde lika gärna fötts i Iran eller Etiopien. Men vi har haft tur. Varför kan vi då inte dela med oss? Att man sedan tycker om att skylla på invandrare så fort det händer något kan jag inte förstå. Svenskar begår minst lika många brott. Och tänk dig själv hur man mår när man fått växa upp och inte veta om man kommer ha el eller ens mat nästa dag. Att inte ens veta om ens hus kommer stå kvar till veckans slut. Men sånt behöver vi ju inte oroa oss för här. Vi har det bra. Vi som alltid har rätt till kärlek och trygghet.

En annan sak jag inte kan förstå är hur många som har hängt upp sig på vår nationaldag och vår flagga. Facebook kryllar av grupper som vill skrika ut hur stolta vi är över flaggan och att vi minsann inte tycker att den är rasistisk. Vem har påstått att den skulle vara det? Det är ju trots allt bara en flagga. Och vet ni ens varför vi firar nationaldagen? Hela tiden måste man berätta hur stolt man är över att vara svensk och att man är stolt över sitt land.

Själv är jag stolt över att vara jag. Jag är svensk men det är inte så jag definierar mig själv. Jag är Elin. En ganska arg men omtänksam och givmild person. Visst kan jag vara fördomsfull jag också. Men jag tycker att alla är lika värda. Alla. Jag delar gärna med mig när jag kan. Till de som behöver det. Inte bara de som vill ha det.

Ville bara ha det sagt. Peace, love and understanding.

Tjoflöjt!

Jag ska få en ny spis. Detta gör mig ypperligt glad.

Såg en mycket bra film idag. Precious hette den. Världen är hård och orättvis. Men väldigt vacker också.

Har även hunnit med att fynda på biblioteket. Tio fina barnböcker för femtio kronor. Det ni!

Och så några tips för att spara tid och energi:

-Diska och bada/duscha samtidigt.
-Måla tånaglarna på bussen.
-Städa badrummet medan du bajsar.
-Peta öronen och näsan samtidigt.
-Sluta facebooka.

Mina bästaste, skojigaste boktips.

Goda omen-Terry Pratchett & Neil Gaiman

Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann-Jonas Jonasson

Liftarens guide till galaxen-Douglas Adams

Dumskallarnas sammansvärjning-J K Toole

Om man behöver lite att göra i solen och saknar ett gott skratt.

Jag kan inte sova. Det är svårt att sova. Konstigt med tanke på hur lite jag får sova. Viggo sparkas för mycket i sömnen för att jag ska kunna sova ordentligt. Och så snurrar det alldeles för mycket i mitt huvud. "My head's a carousel of pictures, the spinning never stops" för att citera en mycket vis man.

Ska inte gnälla idag. Ska vara positiv. Är tacksam för min fina familj. För att de ställer upp så mycket för mig och finns där när jag behöver dem. Jag gör mitt bästa för att finnas där för dem också.

Livet är svårt att leva ibland och väldigt lätt att leva ibland. Människor är svåra ibland och väldigt lätta ibland. Även om de generellt är sjuka i huvudet. Jag också. Något annat har jag aldrig påstått.

Nu ska jag krypa ner i min säng igen och vänta på att Viggo ska vakna så att jag kan lyfta över honom till min säng och mysa lite. Det blir mycket lättare att släppa allt virr i hjärnan när man har ett mjukt litet knytte att snusa på.

Tjo

Har egentligen inget vettigt att skriva alls, men i brist på annat att göra så skriver jag något ovettigt istället. Skulle t.ex. kunna berätta att jag blir fruktansvärt irriterad när folk skriver massa punkter mellan varje mening.... Det ska inte vara så.... Och så blir jag irriterad när folk skriver dem istället för de. Och så finns det tusen andra saker som irriterar mig. Jag är en ganska irriterad människa skulle man kunna säga. Mest blir jag irriterad på folk. Sällan på mig själv. Det hade varit för jobbigt med tanke på att jag alltid måste umgås med mig.

Jan Stenmark är för övrigt en väldigt rolig man. Läs något han har gjort! En annan mycket rolig man är Terry Pratchett. Läs något av honom också när du ändå håller på.

Nu ska jag jobba lite på att inte bli irriterad. Ha det bra så länge.

Blir så trött...

...och besviken. På mänskligheten. Ska det verkligen vara så svårt att vara ärlig? Känns som att de flesta människor ljuger mycket mer än de borde. Allt ni tänker på är att rädda ert eget skinn. Hoppas att det finns karma. Hoppas att ni får igen.

Här är den utlovade tuttbilden.

Vet att jag är lite blek, men jag hittade ingen annan bild med mina nya läppar.

Hahaha

ida så bah va ja ute o jick lix o då träffa ja min kompis jenny o han ba hade jobbat heeela daan lix guuuud va jobbigt!!!!!!!!!!!!!!!! O så drog vi bort till fiket lix o där träffa vi en kille som sa att ja skulle få va me o springa halvnaken på en bilmässa om jag sög av han så de gjorde ja lix så nästa gång det är bilmässa ska han ringa mig lix. o ja bah låååva att du ringer o han bah ja låååvar stumpan.

Tydligen så är det så man ska skriva för att bli en berömd bloggerska. Ska lägga upp lite tutt-bidler sen när jag har tid också.

Irriterad.

Vet inte riktigt hur jag ska göra för att slippa vara så arg. Kan inte bli av med det som gör mig arg på något sätt. Det är ett helvete. Arg, arg, arg. Kan inte folk bara sluta bete sig som idioter? Lämna mig i fred för böveln.

Puss och kram på er andra. Ni som inte gör mig arg.

En skön lista till.

En sån där deppig men ganska mysig kväll.

Det sköna...

...med mardrömmar är lättnaden när man vaknar och inser att det bara var en dröm.

Drömmer ofta att jag tappar alla tänder. Står där som ett fån med tänderna i händerna och funderar på om försäkringen ska täcka. Så vaknar man. Inser att tänderna är där de ska. Blir rädd för tandlossning och somnar om igen.

Ikväll kommer lillasyster på besök från Göteborg. Som vi har längtat.Viggo har längtat mest.

Skulle med vilja flytta till Götelaborg. Chanserna för att det skulle hända krympte tyvärr ganska rejält när jag skaffade barn ihop med en kille jag snabbt insåg att jag inte alls älskade. Får väl sitta kvar i Ronneby tills Viggo blir stor nog att åka tåg själv. Men vem vet, jag kanske inte ens vill flytta då. Hemska tanke.

Limma, limma varje dag.

Haft en härlig kväll med massor av kiss- och bajshumor. Det mesta kom från en femåring som var med oss på vår tacokväll, men Jenny va inte sen att hänga på.

Skulle prova att superlimma fast en bit som lossnade från bordet. Det gick inte så bra. Tuben gick sönder när jag försökte få bort korken. Nu har jag till och med torkat lim på insidan av framtanden.

På tal om tänder tror jag att Viggos håller på att komma. Inte särskilt skoj. Och nu när jag har lim på hela händerna, kan han ju inte gnaga på mina knogar längre. Bitringarna är ju för stora. Får klura på en bra lösning när jag ska sova.

Nu är det nästan ett år sen sist jag drack. Tio månader sen jag rökte. Kan inte påstå att jag känner mig som en bättre människa för det. Inte friskare heller. Tror att de där hälsofreaken bara är ett gäng skenheliga hemoröjdförföljda idioter. Tråkigt har de nog i alla fall.

Uppfostringshelvetet.

Sitter här och lyssnar på en skiva med massa klassisk musik. Fick med den från nån bokklubb för barn. De ska tydligen bli smartare och bättre människor av det. Men jag tycker nog att det är för jobbigt att lyssna på. Han får väl bli en trög och dålig människa då. Rädd för vatten kommer han också bli, för jag har varken råd eller ork att gå på nått babysim. Å andra sidan fick jag varken gå på babysim eller lyssna på klassisk musik. Inte för att jag är något geni men dum skulle jag inte kalla mig själv i alla fall.

Har redan börjat tröttna på alla regler för barnuppfostran. 5-minuters regel hit och pedagogiska leksaker dit. Räcker det verkligen inte med kärlek, omtanke och eftertanke? Vi får väl se.

Regnet det öser ner...

...och jag sitter här och lyssnar på barnkammarboken medan grodan tar en tupplur i soffan. Det här med sovrutiner verkar ju vara något man kan drömma om.

Väntar på att något spännande ska hända. Det gör det aldrig. "Folk" beter sig likadant dag efter dag. Spelar ingen roll hur mycket man än försöker att få dem att förstå. Jag kanske är dålig på att förklara. Hoppas att grodan förstår när jag förklarar i alla fall. Det är ju det som räknas.

Nu ska jag lägga mig i soffan med grodan. Man får klara sig med mys när det inte blir någon spänning.

Fint tidsfördriv...

...att ta kort på min unge när han sover. Väldigt roligt:)

Jag är inte bitter!

Grubblar sällan och är inte särskilt avundsjuk. För det ingår väl i bitterhet?

Får ofta höra att jag är bitter. Mest för att jag mer än gärna klagar och uttrycker mina åsikter. Kan gå med på att jag kan vara lite negativ, men mest realistisk. Jag kan vara mycket positiv också. Men det är aldrig någon som ser det. Undrar varför? Fullt upptagna med att störa sig på det negativa? Men lilla Emma, hon säger i alla fall att jag är härligt bitter. Det kan jag gå med på.

Jag tror jag har lite svårt att kontrollera mina känslor. Både positiva och negativa. Både kärlek och hat. Ibland bara bubblar det i hela mig. Av ilska eller av empati eller av kärlek. Jag älskar att älska men jag älskar att hata också.

Lyssna lite och njut vettja!

Jag har världens bästa musiksmak.

I´ve got soul, but I´m not a soldier! Så nu fick jag det sagt också.

Men jag menar ju inte att alla med silikon är dumma i huvudet. Eller blonda.

Fy vad synd det är om alla blonderade silikontjejer. Klackar höga som smurfar på gatsten. Det kan inte vara lätt. Att behöva kompensera fulheten på insidan genom att spruta in plast på utsidan.

Fast det finns nog ingen som är riktigt ful på insidan. Längst inne i alla finns en liten vacker prinsessa som skriker för att få komma ut. Skrämma bort det fula trollet. Trollet som tog sin in med alla elakheter utifrån. Som knäckte prinsessan.

Det hade varit fint om allas prinsessor och prinsar hade kunnat komma fram. Så vi slapp såna som SD.

Förresten...

...så är jag ingen ensam mamma. Jag har ju grodan. Som ligger och sover sött med strumpor på händerna så att han inte kan riva sig i ansiktet mer.

Livet är konstigt.

Jag visste inte att man kan älska någon så mycket som jag älskar min son. Det blir som en stor klump i bröstet av kärlek. Så det gör lite ont nästan.Till och med när han är så jobbig att man nästan vill lägga honom på golvet och gå. Men det gör man aldrig för då hade den där klumpen i bröstet spruckit. Spruckit och skrikit tills man gick tillbaks. För att trösta sitt knytte.

Innan jag blev mamma så grät jag nästan aldrig. Nu gråter jag små skvättar hela tiden. Oftast av lycka. Tvn får mig att börja gråta hela tiden. Ser jag en förlossning bryter jag nästan ihop. Inte så konstigt kanske. Jag tror jag behöver gråta av mig lite i vilket fall. Mest för att det är så svårt att sörja på riktigt. Sörja min lilla pappa som lämnade oss lite efter att jag fått veta att lilla Viggo skulle komma. Han heter Viggo Björn efter min pappa. Vi fick en ny liten Björn när den stora försvann.

Tänk om man sörjer för mycket? Om man gråter så mycket att man inte minns hur man slutar? Mest är jag lycklig i alla fall. Lycklig för min lilla groda och för att pappa slapp att vara här mer. Att han äntligen fick vila. Det är tur att vi har känslor.

Tjo

De hade krasse. Tur, för jag ville inte bita henne, och nu slipper jag leta mer.

På maxi har de krasse. Hoppas jag. Annars ska jag bita kassörskan i fingret. Pekfingret.

Början.

Hmm, på kvällarna när man ligger och väntar på sömnen, då finns det hur mycket tankar som helst som vill skrivas. Nu har alla de där tankarna lugnat ner sig, lagt sig till rätta för att vila under dagen.
Vad den här bloggen ska handla o har jag inte alls bestämt mig för. Det återstår väl att se vilka av de där tankarna som orkar hålla sig vakna till jag har tid att skriva ner dem. Vad jag hittar på under dagarna vill jag inte skriva om i alla fall. Tror inte intresset för vem jag har varit och fikat med eller vem jag mötte på min promenad är särskilt stort, även om många verkar vilja tro det.